torsdag 4 november 2010

Ingen skola bättre än föräldraskapet

Det är många dagbarnvårdare i Sverige som inte känner igen sig och sin verksamhet i medias beskrivning den senaste tiden. Flera – både föräldrar och anställda – har längtat efter möjligheten att få bedriva och använda småskalig barnomsorg i det egna hemmet.

Föräldrar och barn har ofta redan en relation till dagmamman som underlättar den emotionella omställningsprocessen både barn och föräldrar genomgår när de plötsligt måste befinna sig på skilda platser under en större del av dygnet. En dagmamma har med det begränsade antal barn i gruppen en bättre förutsättning att knyta an till varje enskilt barn och således skapa en atmosfär av närhet. Mängden av pedagogiska leksaker kan aldrig mäta sig med emotionell trygghet.

Det är inte oviktigt att föräldrarna själva valt denna barnomsorgsform. Kanske just därför att förskolan inte kan erbjuda den lilla miljön som just deras barn behöver. Barnpsykologer är i stort sätt överens om att stora barngrupper inte alls är fördelaktigt under barnets första tre levnadsår.

Flera förskollärare som valt att i stället börja arbeta som dagbarnvårdare har spontant uttryckt att ”äntligen kan de göra det de lärt sig i sin utbildning – att tillgodose en positiv psykosocial utveckling vilket är förutsättningen för all inlärning”.

Det handlar om att kunna lyssna till barnets signaler, se, bekräfta och möta de emotionella behov som uppstår. Därför att de grundläggande behoven oftast är emotionella räcker det att möta dessa för att en naturlig nyfikenhet och intresse av inlärning uppstår. Livet självt är en skola. Pedagogens uppgift är att se till att barnen är emotionellt påslagna. Kritiken har fokuserat på att flertalet dagbarnvårdare inte är utbildade pedagoger, utan enbart föräldrar.

Till vårt försvar kan vi säga att ingen skola är bättre än just föräldraskapet när det gäller att lära sig knyta an till ett barn. Det faktum att andras barn kommer till det egna hemmet, gör det även lättare att inkludera dem.

Media har även kritiserat dessa nya dagbarnvårdareföretag för att vara integrationsfientliga. Tyvärr är artiklarna mycket vinklade och ger inte en rättvis bild av verkligheten. Ett exempel på detta är en svenskfödd dagbarnvårdare som för en tid sedan gjorde ett försök att vara med och förändra denna bild. Detta gjorde hon genom att delta i en intervju tillsammans med två av sina kollegor Zam-Zam och Iman för tidningen Dagens Samhälle. Hon skriver: ”Journalisten visade mycket svagt intresse för mig under intervjun, trots det gjorde jag flera försök till att beskriva vår verksamhet. Fotografen tog mängder av bilder både på oss våra barn och journalisten lät oss skriva ned våra namn och barnens ålder för att få rätt uppgifter till reportaget.
När detta senare publiceras (DS nr 31, 2010) refereras det inte någonstans i artikeln till det mina kollegor eller jag framfört. Och vad bilderna och namnen beträffar så är både jag och min son utesluten! Med andra ord, inte alls en beskrivning av mötet eller det som sagts, utan snarare en förstärkt bild av ett segregerat samhälle och den bild journalisten till synes hade innan intervjun. Personligen är jag oerhört tacksam för möjligheten att komma i kontakt med dessa invandrarfamiljer. Och under denna tid har jag sett en stor utveckling hos dem i svenska språket och ökade chanser till integrering.”

Det vore märkligt om regeringen tror att föräldrar från andra kulturer än just den svenska inte har förutsättningen att möta barns behov. Ännu märkligare är det att tro att en anställning med möjligheten att umgås med svenska kollegor i hemmiljö skulle försämra integrationen!

Att ställa orimliga krav på utbildningsnivån av dagbarnvårdare skulle leda till att många, många barn inte får en efterlängtat möjlighet att växa upp och vårdas i hemmiljö. I resonemangen försvinner anknytningen och relationens betydelse för barns inlärning, något vi ser mycket allvarligt på.

Vänliga Hälsningar
Ingegerd Apelryd, styrelsemedlem i riksorganisationen Haro och dagbarnvårdare
Ingvild Segersam, viceordförande i riksorganisationen Haro och dagbarnvårdare

torsdag 28 oktober 2010

Barn - ett kvinnoprojekt?

Lisa Magnusson skriver i Aftonbladet "hem och barn får inte bli ett kvinnoprojekt". Här får vi serverat de vanliga argumenten om hur kvinnor förlorar ekonomiskt på att vara hemma med barnen. Och vårdnadsbidraget är självfallet "en katastrof". Vi talar alltså om Kvinnofällan med stort K.



Men varför pratar ingen om hur mycket samhället förlorar på att ingen är hemma och närvarande? Att det är skolsyster som upptäcker att 10-åringen skär sig och inte en mamma? Den ökande psykiska ohälsan är fruktansvärd kostsam för samhället och inte minst smärtsam för den som drabbas av det.



Kanske är det dags att ifrågasätta det svenska statsprojektet "projekt frigöra-kvinnan-från-hemmet-till-arbetsmarknaden"? Den heliga offentliga barnomsorgen subventioneras med enorma summor skattemedel och nu har barnen varit ett statligt projekt i åratal. Men antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg fortsätter öka. När skall vi sluta se på barn och hem som små projekt vid sidan om arbetet? Arbetet hemma måste uppvärderas därför att barn är individer - inga projekt!





Läs för övrigt Haros Madeleine Wallins svar på Magnussons krönika här

torsdag 21 oktober 2010

Den svenska modellen-outsourcing av moderskapet

Dagens Nyheter ledarartikel "Önskekarusellen" refererar till den debatt som pågått i Europaparlamentet. Många vill införa statliga välfärdssystem, liknande här i Sverige, för att stimulera kvinnor att både föda barn och förvärvsarbeta samtidigt. Men är den svenska modellen egentligen så lyckad? Visserligen föder europeiska kvinnor färre barn, men europeiska barn och ungdommar mår betydligt bättre än svenska. Det finns internationella studier som pekar på sambandet mellan psykisk hälsa och en nära anknytning till föräldrarna. Kanske är det moderskapet som måste uppvärderas i Europa? - Moderskapet som ett oersättligt och ovärderligt arbete. Outsourcing kanske passar för somliga företag - men inte för AB Familjen. Nej till outsourcing av mammor!


onsdag 13 oktober 2010

Vem känner vad?

Aftonbladet publicerade för ett tag sedan en studie som visar att hemmamammor stressar mer än karriärskvinnor. Frågan är hur studien egentligen skall tolkas. En av artikelns eminenta kommentarer skriver: "Ett avgörande stressfenomen är flykt från sårbarhet, vilket innebär att människor som blir stressade inte längre känner sina känslor. Detta skapar ett perceptuellt skydd som anpassar personen till den hårdare miljön, men till ett mycket högt pris."


fredag 3 september 2010

Kvoterad föräldraförsäkring och köksbordsbeslut

"Till trots för att alla de tre rödgröna partierna vill öka kvoteringen av föräldraförsäkring har de inte lyckats enas om ett förslag," skriver SVT debatt. Tydligen är det en svår fråga just att bestämma h u r m y c k e t barn och föräldrar s k a s t y r a s under barnets första levnadsår. Att politiker ska bestämma över detta huvudtaget verkar å andra sidan inte vara något svårt ställningstagande för de rödgröna...

torsdag 2 september 2010

Frihet är en myt

David Norling inleder en replik till Maria Larsson i SvD med att ”I KD:s värld är de flesta män hycklare”. Tesen är att majoriteten egentligen vill vara jämställda, men klarar det inte utan hjälp. Och hjälp kan staten erbjuda genom att individualisera föräldraförsäkringen eller rättare sagt lagstifta om tvångsdelning.

Det Norlin säger är följande:
1) Den korrekta definitionen av jämställdhet är att föräldraförsäkringen måste delas lika under barnets första levnadsår.

2) Alla barn lever med en genomsnittlig mamma och pappa där båda förutsätts möta spädbarnets behov. Mamman ammar i max 6 månader. Båda föräldrarna har ett jobb i offentlig sektor vardagar mellan 8-17. Ingen av föräldrarna är egenföretagare eller studerande.

3) Arbetsgivaren är en viktigare part än barnet. Barnet ska i första hand förhålla sig till förälderns arbetsgivare. Barn måste förstå att arbetsgivaren har rätt till en förälder efter max 6 månaders ”ledighet” och barn har rätt till förvärvsarbetande förälder efter max 6 månaders anknytning.

4) Föräldrar ansvarar för sitt barn under 1 års tid. De resterande 17 åren tar staten över. Men självklart måste staten få bestämma hur ansvaret fördelas även det första året.

5) Hur föräldrar fördelar tiden med sina barn är en arbetsmarknadspolitisk fråga som motsvarar uttag av semesterdagar och antal timmar i arbetsveckan.

Det konstiga är att Norling försvarar den familjepolitik som speglas i punkterna ovan. En politik där barn enbart är ett arbetsmarknadspolitiskt problem som måste lösas. En politik där barn används som slagträ i jämställdhetsdebatten. Barn är inte schackpjäser som kan flyttas hit och dit utifrån vuxnas olika strategier. Barn är plantor och kan inte växa var som helst eller behandlas hur som helst. Dessutom finns det både maskrosor och orkidéer, rosor och murgröna. Gemensamt för alla barn är att de tre första åren är mycket känsliga, där föräldrarnas lydhördhet inför barnets olika behov är livsviktig. Kräv inte av föräldrarna att främst möta arbetsgivarens behov. Ge föräldrar i stället samhällets stöd så de känner att de har tid att lyssna, tid att vara förälder – även efter att föräldradagarna är slut.

”Det är en myt att besluten om föräldraledigheten fattas i en skyddad vrå av köksbordet” – säger David Norlin. Och tyvärr så har han rätt. Familjens frihet är en myt. Men den friheten är det dags att återerövra.

Ingvild Segersam
Vice ordförande i Haro

tisdag 31 augusti 2010

Sänk inte maxtaxan-sänk barngrupperna!

"De rödgröna vill sänka maxtaxan", skriver DN i dag. Karin Yngman skriver in sin blogg:"Hur är det möjligt? I ett läge då barngrupperna är alldeles för stora och förskolan skriker efter resurser - då går de rödgröna ut med att de vill sänka maxtaxan. Är de från vettet? Bryr de sig inte det minsta om barn? Maxtaxan är redan så låg att det enda rimliga vore att höja den för att kunna höja kvaliteten på verksamheten och minska barngrupperna." Eller för att säga det med något annat än ord:


måndag 30 augusti 2010

Mer dagis åt alla?

S vill ha 30 timmars förskola för föräldralediga.
Jättebra insändare av pedagogen i Barometern idag. En liten kommentar av barnen själva här under...






torsdag 24 juni 2010

Psykologer glömmer föräldrarna!

Haro ser med glädje att det höjs röster för att uppmärksamma de stora brister som finns inom förskolan. De måste åtgärdas. På DN debatt tar psykologer och läkare till orda och varnar för dagens situation med alltför stora barngrupper.

 

Under barnets två första levnadsår slår dålig kvalitet i förskolan tillbaka på den viktiga anknytningen mellan barn och vuxen, som är avgörande för språk, social förmåga och empati, och kontroll av affekter och impulser. De slår fast att en vuxen kan hinna ägna sig åt högst ett par barn åt gången. Från Haro kan vi inte låta bli att tänka att, ja – det kanske rent av är så att så små barn skulle behöva ha en alldeles egen förälder som hann med att samspela med barnet om dagarna…

 

Men så långt sträcker sig inte debattörerna. De nämner inte föräldrar med ett enda ord, i annat sammanhang än att föräldrars vabbande när barnen är sjuka blir väldigt dyrt för samhället. Nej, det är ”vuxna” och i första hand förskolepersonal som man koncentrerar sig på. I all ära. Men som vanligt glider kraven över från fokus på de stora barngrupperna till bättre utbildning hos förskolepersonalen. Utvecklingspsykologiska experter, som några av debattörerna är, borde veta att personlig mognad inte är något en person utbildar sig till i första taget. Satsade man på betydligt mindre barngrupper, framför allt för de minsta barnen upp till tre år, och personlig lämplighet hos personalen skulle man vinna mycket mer i kvalitet. Alla som har längre erfarenhet av förskolan vet att kvalitetsskillnaden bland personalen, när det kommer till samspel med barnen, inte i första hand bestäms av om de har den kortare barnskötarutbildningen eller den längre förskollärarutbildningen. Även den helt outbildade kan ha väldigt mycket att tillföra med sitt personliga engagemang.

 

Men de allra viktigaste anknytningspersonerna för det lilla barnet är naturligtvis föräldrarna. Och det är just det personliga engagemanget som är nyckeln. Det är oerhört konstigt att debattörerna, som utger sig för att föra barnens talan, inte lyfter upp och kräver stöd för föräldraskapet istället för att ropa efter mer utbildning för förskolepersonal. Det är inte bara ett svek mot barnen utan också ineffektivt användande av skattepengar.

måndag 17 maj 2010

Snäva könsroller förstärks av förskola och skola

Det talas om könsroller som om det var något som låg utanför personen och bara var att komma överens om hur vi vill ha – och sedan lagstifta om det.

 

Idag tar Svenska dagbladet upp ämnet könsroller i skolan.

 

I Haro arbetar vi för möjligheten för föräldrar att vara hemma med barnen när de är små. Ofta uttrycks farhågor om att det är mest kvinnor som kommer att vara hemma med barnen om den möjligheten ges, och en av invändningarna är just cementerade könsroller.

 

Men då har man inte riktigt förstått hur barn utvecklas. Det är fullt möjligt att utvecklas till en person med stor personlig frihet i sin könsidentitet (möjlighet att agera brett och gränsöverskridande), även om det är väldigt mycket bara mamma, eller bara pappa, om dagarna. Varje person har stor utvecklingspotential om fostran är lyhörd och kärleksfull.

 

För en hemmaförälder finns utrymme att vara lyhörd för sitt barn. Många familjer kan vittna om hur olika deras barn är, trots att de har samma typ av ”fostran” hemifrån. Olikheterna kommer ur bejakandet av att barnet får utveckla sin egen individualitet. Hur omvårdande och feminin mamman än skulle kunna vara, kan hon utan att det är alls konstigt få en dotter som är hennes motsats. Eller tvärtom. Allt hänger på om barnet känner sig bejakat i att lyssna inåt och ges möjlighet att vara den hon innerst inne är.

 

Så den mest framgångsrika fostran för befriade könsroller är egentligen en icke-fostran! Om man med fostran menar att man ständigt försöker plantera in önskvärda beteenden hos barnen.

 

Problemet med förskolan och skolan är att där hinns inte den lyhörda ”icke-fostran” med. Där blir man tvungna att ha ett utifrånperspektiv och ”prata in" instruktioner i barnets medvetande. Därför dras vi nu med större problem med snäva könsroller än vi skulle ha om fler mammor eller pappor hade möjlighet att vara hemma med sina små barn, medan barnens viktiga könsidentitet och personlighet utvecklades.

 

 

lördag 15 maj 2010

Haro - tid för barnen!

Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman skriver i en debattartikel i DN idag:

"Svenska barn mår allt sämre. Självskadebeteende, depressioner och det oprovocerade gatuvåldet är det iögonfallande. De flesta vuxna reagerar inte, för de tror sig veta att barn aldrig har varit så fysiskt friska som nu. Polio och mässling förekommer ju inte längre. De flesta mycket för tidigt födda och barn med cancer överlever friska i dag. Sådant vågade ingen drömma om för ett halvt sekel sedan.

Ändå: svenska barn anses må allt sämre sedan flera decennier också i jämförelse med barn från andra västländer. Allt fler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymtom. Desperationen speglas i deras ögon"

I Haro ser vi med oro på denna utveckling. De båda läkarna ser från sina positioner vad som behöver göras inom sjukvård och psykiatri. I Haro vill vi även gå till botten med hur ett samhälle, med dess familjepolitik,  bör utformas för att gynna en hälsosam psykisk utveckling hos barn och unga.

Därför inbjuder Haro till ett seminarium om barns och ungdomars psykiska hälsa. Seminariet ges på Högloftet, Skansen, i Stockholm, torsdag den 17 juni.

Var har vi gjort av alla kunskapstörstande barn? 

Sverige har utomordentliga materiella och sociala förutsättningar för en välmående ungdomsgeneration med god fysisk hälsa hos unga, låg spädbarnsdödlighet, låg barnfattigdom, utjämnade löner hos vuxna och en beundrad jämställdhet. Varför mår då inte svenska barn bäst i världen? Varför skenar den psykiska ohälsan? Varför lär sig barnen bara genomsnittligt i skolan? Varför har vi oordning i våra klassrum och mobbning i våra skolor? Gör vi något systematiskt fel som vi ännu inte upptäckt?


Denna fråga vill vi diskutera på ett heldagsseminarium med en internationell expert och en panel med deltagare från samtliga riksdagspartier. Folkhälsominister Maria Larsson kommer att ge en svensk inramning. Huvudtalare är världens kanske främste nytänkare inom området barns och ungas utveckling, Kanadas internationellt erkände psykolog och författare Dr. Gordon Neufeld med boken ”Våga ta plats i ditt barns liv” och 35 års klinisk erfarenhet av unga människor i de mest skiftande miljöer, från välmående medelklassfamiljer till fängelser.

Välkommen med din anmälan!



torsdag 13 maj 2010

Den 15 maj är FN:s Internationella Familjedag!

Lagom till FN:s Internationella Familjedag blåser vi liv i Harobloggen igen!

 

Haros frågor är sannerligen högaktuella och att värna familjen är en av Haros hjärtefrågor.

 

På lördag den 15 maj firas runt om i världen, den av FN instiftade Familjedagen. Den har inte fått så stort genomslag i Sverige, av förklarliga skäl. Familjen har helt enkelt inte så hög status i vårt land. Inte bland makthavare. Men det är annorlunda när folk säger sin egen ärliga mening. Människors medvetenhet om familjens betydelse håller på att stärkas. Vi börjar tröttna på det extremindividualistiska samhället och förstår att vi alla behöver ingå i ett varaktigt sammanhang.

 

Försöket att ersätta familjen med konstruerade ”storfamiljer” börjar genomskådas. Dagis och fritids blev inte den stabila och trygga plats för alla barn som man hade hoppats på. Ända sedan det fullskaliga experimentet infördes har det dragits med problem som är svårlösliga; från stor personalomsättning på det glada 80-talet till 90- och 2000-talets alltför stora barngrupper. Därtill kommer uppslitande separationer och det faktum att människorna som man fäster sig vid i gruppen inte finns kvar i ens närhet mer än några få år, i bästa fall. Genom forskning, i främst England och USA, börjar man nu förstå konsekvenserna av detta. Förskola behöver inte alls vara dåligt, det handlar mycket om barngruppernas storlek och kvaliteten på omsorgen, men det behövs utvärderingar och fler alternativ.

 

Och de ”befriade” mammorna känner sig inte alltid så fria, då de tyngs av dubbelarbete och stress och längtan efter att vara mer tillsammans med sina barn. Idag är det också fler och fler pappor som önskar vara hemma lite längre. Men det är svårt både för mammor och pappor att vara annat än fritidsföräldrar när systemet ser ut som det gör.

 

Haro kämpar för att familjen ska ges större självbestämmande. Barnomsorg kan se ut på fler sätt än som förskola. Den kan med fördel ges av föräldrarna själva. Fler och fler inser vikten av en stark och god anknytning och nära relationer. Detta finns goda förutsättningar för att ge och få inom familjen.

 

Nu är det inte ett önskvärt alternativ för alla att vara hemma med barnen. Man kanske vill vara hemma ett par år och sedan ha annan barnomsorg. I Haro tycker vi att det är viktigt att det finns en mångfald av barnomsorgsformer att välja mellan, även förskola av god kvalitet. Föräldrar ska ha stöd att välja den form som passar familjen bäst – antingen man ger omsorgen själv eller föredrar förskola, dagmamma eller något annat alternativ.

 

Tänk lite extra på familjen på lördag – det gör man i FN och det gör man runt om i världen på FN:s Internationella familjedag!