I fredagens Aftonbladet beskrivs hur Cornelia, 1 år, fick åka med taxi till sitt nattis.
Hon hade alltså varit på förskola halva dagen med andra vuxna än mamma och andra barn i behov av omsorg och uppmärksamhet. Nu skulle hon till nattis med nya barn och ny personal. Länken mellan dessa två världar i ett litet barns liv var alltså en vilt främmande taxichaufför. Ingen hon kände åkte med. Och de åkte först till fel nattis - igen nya, främmande människor, och sedan vidare tills det blev rätt. Med det märkte inte Cornelia, som till slut somnade i kaoset.
Det finns många aspekter i denna historia. Den psykologiska aspekten är uppenbar. För en omogen 1-årings hjärna upplevdes nog färden som rätt traumatisk. Barnets behov av en liten värld omgiven av få vuxna som det har en nära anknytning till - tillgodoseddes inte.
Sedan kommer den ekonomiska aspekten. Hur kan det vara lönsamt för ett samhälle att finansiera barnomsorgen för detta lilla barn med de extrakostnader det innebär med transportkostnader, löner för personal som jobbar på obekväm arbetstid och de allmänna statliga subventionerna som ligger lågt räknat runt 160 000 pr barn pr år? En infektionskänslig 1-åring ger även kostnader i form av VAB-dagar.
Men det Sverige oroar sig för är naturligtvis säkerhetsaspekten. Vi nöjer vi oss med att diskutera hur stora gruskornen får vara i lekparken, hur rutschkanan ska utformas och hurvida man kan lita på taxichaufförer som skjutsar ensamma 1-åringar. Hur kan vi vara blinda för att vi finansierar den psykiska ohälsan som drabbar varje barn som inte klarar av dessa trauman?
Hon hade alltså varit på förskola halva dagen med andra vuxna än mamma och andra barn i behov av omsorg och uppmärksamhet. Nu skulle hon till nattis med nya barn och ny personal. Länken mellan dessa två världar i ett litet barns liv var alltså en vilt främmande taxichaufför. Ingen hon kände åkte med. Och de åkte först till fel nattis - igen nya, främmande människor, och sedan vidare tills det blev rätt. Med det märkte inte Cornelia, som till slut somnade i kaoset.
Det finns många aspekter i denna historia. Den psykologiska aspekten är uppenbar. För en omogen 1-årings hjärna upplevdes nog färden som rätt traumatisk. Barnets behov av en liten värld omgiven av få vuxna som det har en nära anknytning till - tillgodoseddes inte.
Sedan kommer den ekonomiska aspekten. Hur kan det vara lönsamt för ett samhälle att finansiera barnomsorgen för detta lilla barn med de extrakostnader det innebär med transportkostnader, löner för personal som jobbar på obekväm arbetstid och de allmänna statliga subventionerna som ligger lågt räknat runt 160 000 pr barn pr år? En infektionskänslig 1-åring ger även kostnader i form av VAB-dagar.
Men det Sverige oroar sig för är naturligtvis säkerhetsaspekten. Vi nöjer vi oss med att diskutera hur stora gruskornen får vara i lekparken, hur rutschkanan ska utformas och hurvida man kan lita på taxichaufförer som skjutsar ensamma 1-åringar. Hur kan vi vara blinda för att vi finansierar den psykiska ohälsan som drabbar varje barn som inte klarar av dessa trauman?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar