Minister Ulf Kristersson oroar sig i DN över skenande psyksisk ohälsa och fler sjukskrivna kvinnor. Och problemformuleringen är som vanligt att "det är ett jämställdhetsproblem. Det antyder att det finns något i familjeansvar som gör att kvinnor är mer utsatta för sjukskrivning än vad män är." Kvinnors psykiska ohälsa beror på att de väljer familjeansvar och dubbel arbetsbörda. Det, citat Kristersson "finns ju inget fysiologiskt med barnafödande som förklarar det här."
Jag förstår att politiker river sig i håret och försöker förstå detta mysterium varför enstaka kvinnor väljer fel hela tiden. Varför de har denna konstiga längtan av att fostra sina barn och vara med sina familjer. Hur de kan vara på jobbet och undra om 1-åringen slutat gråta eller sagt några nya ord, tagit några nya steg. Det verkar inte som att kvinnor fattat att världen är fysisk och rationell. På samma sätt som barnafödande är fysiologiskt.
Hur kan relationer bli viktigare än karriären? Och hur kan barnet bli ens hela, lilla värld?
Och så länge Kristersson och många med honom river sig i håret och undrar, kommer han och politikerkollegorna komma med politiska lösningar på alla "jämställdhetsproblem". Jämställdhetsbonusar för de rättroende, tvångskvotering av föräldraförsäkringen och andra politiska pekpinnar om hur kvinnor borde leva sina liv. Och de kommer definitivt inte underlätta för de kvinnor som upptäckt en annan värld, bortom den rationella och fysiologiska. Den lilla skara av kvinnor som vill vara friskskrivna, närvarande och hemarbetande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar