Problemen i Sverige är oändliga. Och främst av alla problem är jämställdheten.. eller rättare ut sagt frånvaron av den. Problemet har vi redan definierat i Sverige - kvinnor delar inte på föräldraförsäkringen, de envisas med att jobba deltid och vara med sina ungar i stället för ett fantastiskt självförverkligande i den offentliga vårdsektorn.
I dagens Aftonbladet hörs ännu en röst i jämställdhetsklagokören, genom Karin Pettersson. Hon säger "En av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar de senaste decennierna har varit att kvinnor jobbar. Det har de gjort för att det har varit möjligt rent praktiskt, tack vare förskola och generös föräldraförsäkring. Tack vare politik."
Tänk att Sverige åstadkommit det som ingen skulle kunna tro - att kvinnor nu äntligen jobbar och har gjort det redan i några decennier. För alla vet ju att innan förskolan och svensk politisk ingenjörskonst gjorde ju inte kvinnor något. Svensk politik har lyckats få bort kvinnorna från schlaraffenlivet i kökssoffan.
Men inte helt. Det finns fortfarande några kvinnor som envisas vara mer föräldralediga (dvs ett schlaraffen-bebisliv i kökssoffan) än män. Sådan ledighet måste det bli ett tvingande slut på så att vi kan fortsätta stoltsera utomlands med vår svenska jämställdhet.
Det går att hålla med Karin Pettersson enbart om du struntar i värdet av det obetalda arbetet, det som håller uppe civilsamhällen världen över. Hårt arbetande kvinnor och män som utför årsverken motiverade av andra värden än de monetära. Välfärdssamhället kan inte enbart byggas på hur många Staten kan sysselsätta, utan på hur många människor som får möjligheten att forma sina egna liv och växa, mogna som människor.
I myllan av det obetalda arbetet, hemarbetet, vården av barn och äldre - växer även något annat fram. Mänsklig mognad, samhällsengagemang, ansvarstagande och företagsamhet. Att vi håller på att utrota detta i Sverige genom politiska pekpinnar och tvång oroar mer än svenskdefinierade jämställdhetsproblem.
